Helgen


En super härlig helg har runnit iväg alldeles för fort. I lördags åkte vi till Yxnerum för att delta på flatteklubbens WT, underbart väder och omväxlande rutor. Jag tycker att WT är riktigt roligt och bra träning, inför skarpt läge. Sent i höstas fick vi ett godkänt resultat i nybörjarklass, för att gå vidare. Men jag tycker att vi inte riktigt är i öppen ännu i ordning och reda, det är ju det som brister i nybörjarklassen. Lördagens WT, var en repris av förra lördagens, vi tränar vidare på våra brister.
 
I söndags blev det ett träningspass, och detta pass fick handla om uthållighet. Vi hade en toppen dag, med fin besök av Skys lillkusin, kul med fler Eldflammor i Östergötland.
 
Nu längtar vi efter mer vår och isfria sjöar!
 
 

Jag blev lite sugen


att skriva lite om träningen igår, som blev riktigt bra. Både ris och ros och så en del funderingar. Känd plats för mig och Sky då det är på mark där husse har verkstad, men jag har aldrig kommit iväg och tränat där. Men igår blev det av. Stor gammal kohage som var öppen, med buskar, stenpartier och en liten skog i ena kanten. Och så en pytte liten damm som var isfri.
 
Vi bestämde oss snabbt för att göra två linjer, den ena lite kortare och den andra som gick längre ut bort mot skogen. Dammen tänkte vi också använda, för att hundarna skulle få springa över den för att hämta en markering. För att få springa av sig vattnet, så blev det bollar ut i hagen med bollkastaren, som blev typ memoris.
 
Linjerna blev riktigt raka och fina, fast det var riktigt ojämnt underlag, typ tuvor. Vi valde att ta den korta först för att sedan få gå förbi den första när man skulle få gå på den andra. Har blev Sky lite fokuserad på den första, och där hade det även gått en störningsmarkering till en av hundarna, men jag kunde fokusera och det blev bra. Bra träning för koncentrationen. Jag valde även att ha en störning på den andra.
 
Ner mot dammen, och ut med bollarna, jag valde att kasta till de andra först, man måste träna på det svåra också.
 
Markeringen över dammen, där ville Sky ta samma väg som vi gått, men det fick han inte inga problem att skicka honom över, bra att komma ihåg att vara mer tydlig när det finns fler vägar. Om jag visste att han hade svårt för vatten hade jag blivit orolig.
 
En boll kvar till Sky, och var den var hade jag inte en aning om, funderat en del på om eller vad man ska skicka på för kommando, jag skickade på markering, men det känns inte hundra då han mer eller mindre lägger sig på ett mindre sök. Något som jag också har märkt är att han liksom kan komma in och ta ett var vid mig för att få ny mark, ingen ögonkontakt eller frågade, utan helt fokuserad på jobbet. Kul när man upptäcker saker som man får klura lite på!
En riktigt fin träning! Hit kommer vi fler gånger. Tack tjejer!
 
 
 
 

Tre år fyllda av så mycket

 
känslor, tankar, erfarenheter ja listan kan bli lång. Antagligen är jag inte så mycket klokare nu, men efter pausen i mitt liv har jag funderat en del och ger mig själv en chans till, för det är vad det handlar om.
 
Jag tänker tillbaka mer än tre år, nästan fyra år, när jag bestämde mig för att faktiskt köpa en helt annan typ av golden, jag sökte och bestämde mig rätt snabbt vad jag ville ha, en mentalt stark kille, och där fastnade jag, inget annat hade någon betydelse. och jag fann vad jag sökte. redan innan valpen kommer hem har man gått igenom en resa, av väntan, späning, längtan, ovisshet och så mycket mer. Man är nästan helt slut redan då, sedan kommer valptiden där du mest myser, men också gör upp planer vad det ska bli, men även nu är man fylld av känslor och rädslan att göra fel, och fel blir det, många fel. Men jag är ialla fall rätt omedveten om att jag gör fel, men det händer saker och jag lägger mer och mer tygnd på mina axlar varför det inte blir som man vill. Tänk vad en hund kan göra med en. inte har mina barn påverkat mig så här, och det har blivit fel där oxå, och världen gick inte under. Men man tuffar på och tror att det ordnar sig, man ser inte signalerna. Men fortfarande har jag rätt roligt. 
helt plötsligt händer det mycket sorliga saker i mitt privatliv, men att vara med sin hund och träna ger ny energi så jag fortsätter i mitt vanliga tempo. Året tar slut och nu ska 2017 ge mig ett så fint år. Men jag är fortfarande mitt i sorgen och orolig att andra inte mår bra, som vanligt glömmer jag bort mig själv en dag kommer jag på Til att jag kan inte gråta, ändå fortsätter jag att stå i som vanligt, jag förbättrar inte direkt min relation med min bästa vän, den där Sky utan gör det som jag tror är rätt. Och mängder med känslor rusar runt, känslor som inte direkt är stärkande. Jag bestämmer mig snart att lägga om allt, och hundträningen blir mer en börda, än glädjen som jag haft. Jag får mer och mer ok på mina axlar och känner mig allmänt värdelös. De  små glädjestunder gör att man fortsätter, och jag är riktigt duktig på att lägga saker i säcken och tuffa på vidare. Med känslan att inte gilla sig själv, inte känna sig säker, och inte ha någon glädje så helt plötsligt så börjar allt säga stopp, kroppen, huvudet. Men ändå tuffar jag på, mer och mer. Funderar på om jag är utbränd, tjuter nästan när jag går från jobbet, orkar knappt gå ut med Sky, men ändå tuffar jag på. Men en dag, så smäller det bara till, nu går jag hem säger jag på jobbet. Och snart så säger kroppen ifrån ordentligt..... och jag är glad att jag kan sitta här idag! Och hur det än är så vaknade jag och försöker att bli den som jag var en gång för länge länge sedan, att reparera allt som jag inte förmått att förmedla till den där Sky kommer jag aldrig göra. 
Men att lägga av är inte riktigt min grej, och att svika sig själv har jag fått nog av och hur det än är så finns det en hel del där ute som jag har jäkligt roligt med, och hur det än är så är jag inte mer än människa och den där Sky är en sjutusan till hund, och han ska få göra det som han tycker är det roligtaste ett tag till, jaga tygpåsar, och jag kommer säkert känna mig mindre bra ibland, medans han kommer stråla som en sol och tycka livet är underbart. Och jag är inte värdelös, jag är bara en människa som inte riktigt har hittat knappen på denna starka arbetshund, men samtidigt så mjuk.....och kanske vi inte passar ihop, men nu har vi ändå kämpat i tre år, så lite ihop växta är vi... Så mycket tankar och känslor som rusat igenom... och nu kan jag gråta, av både glädje och sorg Jag  ser fram emot ett fantastiskt 2018 !  Egentligen skulle jag vilja skriva så mycket mer, om att inte känna sig tillräcklig i sin hobby ....