Tre år fyllda av så mycket

 
känslor, tankar, erfarenheter ja listan kan bli lång. Antagligen är jag inte så mycket klokare nu, men efter pausen i mitt liv har jag funderat en del och ger mig själv en chans till, för det är vad det handlar om.
 
Jag tänker tillbaka mer än tre år, nästan fyra år, när jag bestämde mig för att faktiskt köpa en helt annan typ av golden, jag sökte och bestämde mig rätt snabbt vad jag ville ha, en mentalt stark kille, och där fastnade jag, inget annat hade någon betydelse. och jag fann vad jag sökte. redan innan valpen kommer hem har man gått igenom en resa, av väntan, späning, längtan, ovisshet och så mycket mer. Man är nästan helt slut redan då, sedan kommer valptiden där du mest myser, men också gör upp planer vad det ska bli, men även nu är man fylld av känslor och rädslan att göra fel, och fel blir det, många fel. Men jag är ialla fall rätt omedveten om att jag gör fel, men det händer saker och jag lägger mer och mer tygnd på mina axlar varför det inte blir som man vill. Tänk vad en hund kan göra med en. inte har mina barn påverkat mig så här, och det har blivit fel där oxå, och världen gick inte under. Men man tuffar på och tror att det ordnar sig, man ser inte signalerna. Men fortfarande har jag rätt roligt. 
helt plötsligt händer det mycket sorliga saker i mitt privatliv, men att vara med sin hund och träna ger ny energi så jag fortsätter i mitt vanliga tempo. Året tar slut och nu ska 2017 ge mig ett så fint år. Men jag är fortfarande mitt i sorgen och orolig att andra inte mår bra, som vanligt glömmer jag bort mig själv en dag kommer jag på Til att jag kan inte gråta, ändå fortsätter jag att stå i som vanligt, jag förbättrar inte direkt min relation med min bästa vän, den där Sky utan gör det som jag tror är rätt. Och mängder med känslor rusar runt, känslor som inte direkt är stärkande. Jag bestämmer mig snart att lägga om allt, och hundträningen blir mer en börda, än glädjen som jag haft. Jag får mer och mer ok på mina axlar och känner mig allmänt värdelös. De  små glädjestunder gör att man fortsätter, och jag är riktigt duktig på att lägga saker i säcken och tuffa på vidare. Med känslan att inte gilla sig själv, inte känna sig säker, och inte ha någon glädje så helt plötsligt så börjar allt säga stopp, kroppen, huvudet. Men ändå tuffar jag på, mer och mer. Funderar på om jag är utbränd, tjuter nästan när jag går från jobbet, orkar knappt gå ut med Sky, men ändå tuffar jag på. Men en dag, så smäller det bara till, nu går jag hem säger jag på jobbet. Och snart så säger kroppen ifrån ordentligt..... och jag är glad att jag kan sitta här idag! Och hur det än är så vaknade jag och försöker att bli den som jag var en gång för länge länge sedan, att reparera allt som jag inte förmått att förmedla till den där Sky kommer jag aldrig göra. 
Men att lägga av är inte riktigt min grej, och att svika sig själv har jag fått nog av och hur det än är så finns det en hel del där ute som jag har jäkligt roligt med, och hur det än är så är jag inte mer än människa och den där Sky är en sjutusan till hund, och han ska få göra det som han tycker är det roligtaste ett tag till, jaga tygpåsar, och jag kommer säkert känna mig mindre bra ibland, medans han kommer stråla som en sol och tycka livet är underbart. Och jag är inte värdelös, jag är bara en människa som inte riktigt har hittat knappen på denna starka arbetshund, men samtidigt så mjuk.....och kanske vi inte passar ihop, men nu har vi ändå kämpat i tre år, så lite ihop växta är vi... Så mycket tankar och känslor som rusat igenom... och nu kan jag gråta, av både glädje och sorg Jag  ser fram emot ett fantastiskt 2018 !  Egentligen skulle jag vilja skriva så mycket mer, om att inte känna sig tillräcklig i sin hobby ....
 
 

Nu väntar vi


och hoppas att den knackar på dörren och en eller två veckor, Det är härligt att vänta, och veta att det faktiskt kommer förr eller senare. Egentligen passar vintern mig ganska bra, jag är inte riktigt i rätt fysik ännu. Efter jag började  jobba fullt, så tar nästan alla krafter slut på jobbet, men jag jobbar på kondisen och uthålligheten. Och så har ryggen tagit mycket skit eftersom jag inte kunde och senare inte vågade använda magmusklerna, men vi jobbar på min fysik.
Så att träna på vardagarna är inte min melodi just nu, jag orkar inte. Sky känner det och tar alla tillfällen i akt att bestämma upplägget själv.  Man kan inte säga att han är precis hjälpsam. Så för att inte falla in i gamla vanor så får han hjälpa mig med kondisträningen. Långa snabba promenader i koppel, minst två gånger om dagen!
 
Annars hade det varit så himla bra att komma igång ordentligt, med lite träning varje dag. Koncentration och uthållighet är det som Sky har tappat. Men vi försöker bättra på det i vardagen så gott det går. Jag har lovat mig själv att bara göra det jag själv vill och om saker inte funkar så går välden inte under. I år ska vi ha så där himla roligt som man egentligen inte kan ha. Och hur det än är så har jag en glädjespridare av högsta rang... jag måste bara hinna lite närmre... Idag skiner solen och vi ska fånga D-vitaminer efter jobbet och ladda för helgen.  

Mitt i all tristhet, hittar vi våra glädjestunder

 
Ja, så är det faktiskt nu, jag är inte bra på långa vägar och jag tycker att det är riktigt trist. Att inte orka är inte roligt! Att tappa motivation för det roligaste man vet, är skit! Men när glädjen och inte orken finns då gör det ingen nytta. Men envis som jag och när man inte behöver använda kropp och knopp samtidigt går det ganska bra, och vi har kul . Jag behöver ha kul, och Sky verkar trivas... Vi har haft ett skitår... får se om vi orkar börja om..Oj vad trist det blev...men så här är verkligheten,nu laddar jag med så mycket god energi som det går....och njuter av stunden!