Gyllenliv

 

känslor, tankar, erfarenheter ja listan kan bli lång. Antagligen är jag inte så mycket klokare nu, men efter pausen i mitt liv har jag funderat en del och ger mig själv en chans till, för det är vad det handlar om.

 

Jag tänker tillbaka mer än tre år, nästan fyra år, när jag bestämde mig för att faktiskt köpa en helt annan typ av golden, jag sökte och bestämde mig rätt snabbt vad jag ville ha, en mentalt stark kille, och där fastnade jag, inget annat hade någon betydelse. och jag fann vad jag sökte. redan innan valpen kommer hem har man gått igenom en resa, av väntan, späning, längtan, ovisshet och så mycket mer. Man är nästan helt slut redan då, sedan kommer valptiden där du mest myser, men också gör upp planer vad det ska bli, men även nu är man fylld av känslor och rädslan att göra fel, och fel blir det, många fel. Men jag är ialla fall rätt omedveten om att jag gör fel, men det händer saker och jag lägger mer och mer tygnd på mina axlar varför det inte blir som man vill. Tänk vad en hund kan göra med en. inte har mina barn påverkat mig så här, och det har blivit fel där oxå, och världen gick inte under. Men man tuffar på och tror att det ordnar sig, man ser inte signalerna. Men fortfarande har jag rätt roligt. 

helt plötsligt händer det mycket sorliga saker i mitt privatliv, men att vara med sin hund och träna ger ny energi så jag fortsätter i mitt vanliga tempo. Året tar slut och nu ska 2017 ge mig ett så fint år. Men jag är fortfarande mitt i sorgen och orolig att andra inte mår bra, som vanligt glömmer jag bort mig själv en dag kommer jag på Til att jag kan inte gråta, ändå fortsätter jag att stå i som vanligt, jag förbättrar inte direkt min relation med min bästa vän, den där Sky utan gör det som jag tror är rätt. Och mängder med känslor rusar runt, känslor som inte direkt är stärkande. Jag bestämmer mig snart att lägga om allt, och hundträningen blir mer en börda, än glädjen som jag haft. Jag får mer och mer ok på mina axlar och känner mig allmänt värdelös. De  små glädjestunder gör att man fortsätter, och jag är riktigt duktig på att lägga saker i säcken och tuffa på vidare. Med känslan att inte gilla sig själv, inte känna sig säker, och inte ha någon glädje så helt plötsligt så börjar allt säga stopp, kroppen, huvudet. Men ändå tuffar jag på, mer och mer. Funderar på om jag är utbränd, tjuter nästan när jag går från jobbet, orkar knappt gå ut med Sky, men ändå tuffar jag på. Men en dag, så smäller det bara till, nu går jag hem säger jag på jobbet. Och snart så säger kroppen ifrån ordentligt..... och jag är glad att jag kan sitta här idag! Och hur det än är så vaknade jag och försöker att bli den som jag var en gång för länge länge sedan, att reparera allt som jag inte förmått att förmedla till den där Sky kommer jag aldrig göra. 

Men att lägga av är inte riktigt min grej, och att svika sig själv har jag fått nog av och hur det än är så finns det en hel del där ute som jag har jäkligt roligt med, och hur det än är så är jag inte mer än människa och den där Sky är en sjutusan till hund, och han ska få göra det som han tycker är det roligtaste ett tag till, jaga tygpåsar, och jag kommer säkert känna mig mindre bra ibland, medans han kommer stråla som en sol och tycka livet är underbart. Och jag är inte värdelös, jag är bara en människa som inte riktigt har hittat knappen på denna starka arbetshund, men samtidigt så mjuk.....och kanske vi inte passar ihop, men nu har vi ändå kämpat i tre år, så lite ihop växta är vi... Så mycket tankar och känslor som rusat igenom... och nu kan jag gråta, av både glädje och sorg Jag  ser fram emot ett fantastiskt 2018 !  Egentligen skulle jag vilja skriva så mycket mer, om att inte känna sig tillräcklig i sin hobby ....