Gyllenliv

 

Eller ännu svårare. Jag har ialla fall, upptäckt hur vansinnigt svårt det är att träna min hund, snart fyller han tre och jag tror att jag kanske har lärt mig hur jag ska göra. Tidigt i höstas bestämde jag mig för att backa i träningen. Att bygga upp det som har försvunnit med allt bråk och att jag inte kunnat nå Sky på ett rättvist sätt. Att jag har en underbar hund, är jag fullt medveten om, jag vill inte att någon av hans personlighet ska försvinna, utan att han bara är mycket mer med mig. Mycket har under de här åren blivit riktigt bra och jag kan inte säga annat att han är duktig i det han tränas i och för, det finns alltid saker att förbättra. Jag vet vad felet är, men jag kan inte göra något åt det just nu, för jag hittar inte verktygen, det är något som jag måste lösa.  Och är det inget problem för mig, så kan det ju inte vara det för någon annan. Vi behöver arbetsro och finna vägen. Kommer det aldrig att funka, så kommer inte världen gå under, det finns mycket värre saker. Jag har säkert en miljon ursäker på hur det har blivit så här, men gjort är gjort och ursäkret hjälper inte om man inte gör något åt dom. Men jag tror att vi är på en mycket bättre väg, än vi varit på. Och att vi får lite bra träning och mycket feedback hos fröken, hjälper till på resans väg. bra att resonera och kunna se sina egna handlingar. 

Att föra en hund som älskar det där med apportering, med en fast, konsekvent, mjuk, avlappnad hand är skit svårt för mig. Att hitta den känslan är skit svår. Men en lång uppvärming på ca 40 minuter på tu man hand med fotgående och lite närsök, hjälper. Att inte försöka så mycket,hjälper, att se det som faktiskt är bra hjälper och jobba vidare med det som är mindre bra hjälper också. Och kanske hittar vi resten om vi håller oss till våran plan nu... ibland känns det som många dåliga repriser och det är väl så det är! Sky min bästa vän, han ger mig så mycket....