Ibland undrar jag

 
Hur länge jag ska släpa omkring på den här människan..att hon aldrig lär sig! Jag har ju sagt flera gånger att jag kan, jag kan, jag kan. Att jag är bäst, att det är bara att slappna av och känna medgångar och njuta. Ja, i veckan fick jag det på svart och vitt igen. Träningen med människan har gått rätt hyfsat, hon sköter sig någolunda, visst blir det lite små missar här och där, men vad kan man begära, hon är ju under utbildning. Jag kände mig ialla fall lugn och trygg, hon var glad, och då är jag glad. 
Men så tog hon med mig på lektion och då blev jag väldigt bekymrad, en helt annan människa klev ur bilen, visst hon försökte och jag försökte hjälpa henne så hon slappnade av. Såklart att jag tyckte att det var skitskoj, jag fattade precis vad vi skulle göra, ja och då skärper människan till sig ännu mera och blir stel som en pinne, vem vill släpa omkring på en sådan. Jag försökte ju göra så gott jag kunde, men inte blev det bättre för det, hon fumlade med händerna, ryckte i kopplet och såg mordisk ut... Jag hade det inte lätt, så jag spelade lite charader och kan ni tänka er att efter det, jag då skärpte hon till sig. Tänk att man alltid måste hitta på något så människan blir som vanligt, hon tar sig min människa, och jag älskar henne precis som hon är// Sky 
#1 - - Anonym:

Klok du är Sky🐾🐶

#2 - - Anonym:

Kära Sky....ge inte upp ...människor behöver lite tid ibland men det brukar bli bra i slutändan. Ibland har vi mindre bra dagar.....din matte lär sig snart att skita i alla krav och vad andra tycker och gå den väg som passar er två med rak rygg och högt huvud. Stå på dig och håll ut. Kram Axa