Gyllenliv

 

och tänker att man är självplågare, när man ser en ljusning i hållet då ger man sig på ett mörkt håll igen. Nä så illa är det inte, men enkelt är det inte. men hundträning är väl som allt annat, inget rakt spår, ibland åker man räkmacka, ibland kör man i diket, ibland voltar man ordentligt. Men det bästa är att man inte ger upp. 

 

Ännu en gång körde vi till Kroby, träning med Fidounge gänget. Viltträning på agendan, det behöver vi. Jag har ju kört på rätt bra nu, men jag har också märkt att min käre vän har en del olater för sig, så det kändes skönt med att få lite feedback. Och vi utmanar, och jag får inte vara en fegis, och det blir ju bättre då. När man är uppe i träningen och strax efter så känns det lite B, men efter en god natts sömn, så ser man ändå ljusglimtarna och det där fy fan, byts till vi fixar detta. Det kommer att gå, inget är omöljligt, bara lite svårare ibland. Jag vet vad vi behöver och kommer att se till att vi får det, vi är en bra bit på väg. Nu är det jag, min hund och vad som är bäst för oss. det är tur att vi får våra små träningspass för oss själva ibland, för det kommer inte bli några succeträningar, men det är väl inte det som är viktigt, utan vad som är viktigt är väl att man utvecklatsoch har roligt. Jag har tur att jag har en hund som verkligen gillar att träna! Tack goa fina gänget för ännu en härlig och fin träning! Och tack till världen bästa farmor för ditt engagemang och tålamod, fast du går hårt åt oss, så älskar vi dig ändå ;)