Gyllenliv

 

kan man nog lätt påstå att vi inte är ! Efter en vår där känslorna har svävat emellan osäkerhet, misslyckanden och i allmän borttappat motivation till hundvälden. Så beslutade jag mig att ge det en chans till. Att försöka hitta känslan till fortsatt glädje och motivation till att fortsätta med det som är en stor del i mítt liv.

Jag packade väskan och satte mig i bilen ihop med minimannen och for till Lönö, en helg som varit bestämd sen länge sedan, en helg som jag egentligen sett fram emot men som bytts mot tvivel och misstro. En stor klump som växt sakta men säkert större och större i magen, och hur kan det bli så, frågade jag mig, men efter hjärtliga heja rop av goa vänner så togs beslutet bara några dagar innan att , ja visst, jag åker. Kom fram med lite butter uppsyn, men försökte att ta tag i mig själv och ge oss en rättvis chans. Ohh vad jag ogillar mig själv i dessa stunder. men eftersom tiden gick så slappnade jag av mer och mer...Visst får jag jobba och vara med miniprinsen alla dygnets timmar, det  tär på orken, men jag biter ihop, vi skrattar och ler, skojar och resonerar, men visst finns det lite osäkerhet där inne, men vi försöker, men vi är inte som alla andra, det går inte på räls, bakslagen kommer när man minst anar det. Och efter helgen har vissa beslut växt sig starkare och en del saker kommer att ta tid, kanske aldrig kommer att bli så bra som jag vill att de ska bli, jag önskar att jag kunde få de rätta svaren på frågorna. Hur kunde bli så... Kunde det blivit på ett annat sätt, vet inte om jag vill ha svar. men vi kommer att kämpa vidare och om det inte blir det bästa, så kommer det ändå att vara det bästa för oss. Jag är ialla fall glad att jag åkte, många glada stunder, med härliga skratt, skönt att få tillbringa en tid i paradiset! Och om några dagar kanske jag tar mig ork till att dela med mig av alla härliga stunder i bildernas tecken!